Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenske Leonidas. Berättelse från trettioåriga kriget. Med 2:ne teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afgörande anfallet. Innevånarne dels lupo om hyarandra
på gatorna, dels gömde sig på sådana ställen, der de
trodde sig kunna yara temligen skyddade.
De österrikiska massorna yältrade sig som
oemotståndliga layiner mot de syaga yallarne. Men likasom
snölayinen ofta på sin färd hejdas för några ögonblick
af ett utsprång å berget, för att sedan åter störta fram
med ökad styrka, så uppehöllos också österrikarne en
god stund vid den yttre vallen. Erik Slange kämpade
sjelf i spetsen för de sina, och han stred med det
mannamod och det dödsförakt, som utmärkte Gustaf Adolfs
lärjungar. Men öfvermakten var för stor, och han måste
slutligen inskränka sig till att försvara de inre, i en hast
uppkastade förskansningarne. Österrikarne nedsköto ånyo
murarne och tillika sjelfva husen, så att man kunde
utifrån se ända in på torget i den lilla staden.
Den tappre öfversten insåg nu, att ytterligare
motstånd var förgäfves, och han afsände derför till
erke-hertigen en officer, som skulle föreslå dagtingan, men
endast under vilkor af fritt aftåg.
Striden hade afstannat för en stund. I spetsen för
sina krutstänkta bussar stod Erik Slange, den enarmade
hjelten; hans öga var dystert, och hans panna lade sig
ofta i djupa veck. Då »och då undslapp en tung suck
hans bröst. Hvem gälde väl denna, om icke den
älskade fostersonen, hvars skepnad hans drömmande öga
tyckte sig se sväfva öfver den bloddränkta stridsplatsen?
Den lilla stadens själasöijare, som förut flera gånger
ifrigt begärt af Slange, att han skulle gifva sig, för att
skydda staden och dess innevånare, närmade sig nu åter
öfversten.
“Tror ni, att erkehertigen skall bevilja er åstundan?“
sporde presten.
“Uppriktigt sagdt, jag tror det icke.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
