Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några stycken ur en dagbok af Egron Lundgren. Med fyra träsnitt efter handteckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betraktande af alla de läckerheter som tyngde bordet
eller buros deromkring på kinesiska fat af blonda och
rödblommiga engelska jungfrur. Det fans meloner ooh
ananas och saftiga jordgubbar så runda som valnötter
och vin i gröna glas och claret eller iskallt selzervatten.
Jag prisade honom derför lycklig som Polycrates — men han
drog en djup suck och höjde på ögonbrynen och om han
väl icke liksom den rike mannen" i parabeln tog och
räckte från guldtallriken ett ruttet och maskätet äpple,
hviskade han dock: “heirathen Sie nur, und alles dieses
wird Ihnen zum Theil werden und — noch mehr!“
Stackars karl! tänkte jag och klingade med honom.
Yi voro i Kensington-gardens. Det skulle blifva
svårt att beskrifva denna friska park midt i London;
de ofantligt höga lummiga träden, som skjuta upp ur
gröna gräsmattan och spegla sig i klara vattnet, blommor
och buskar rundtomkring. Långa raka avenuer leda
fram till det gamla palatset från drottning Annas tid
och väl tilltrampade gångar slingra sig kors och tvärs
emellan ekar, lindar, lönnar och pinjer. Det är en
tradition att Watteau under sitt- vistande i England var
förtjust af allt detta ooh att man ännu i fonderna bakom
hans arliquinader och Pierrots kan känna igen effekter i
Kensington-gardens. Hur som helst, eftermiddagen var
nu så vacker och alla så glada, att man kunde tycka
sig vara liksom midt i en Watteaus tafla der vi hade
slagit oss ner i djupa skuggan och i gröngräset emellan
de höga stammame, som under ett tak af mossiga grenar
med fogelbon i de intrasslade qvistarna.
Hvad jag tyckte var, att Watteau aldrig hade kunnat
träffa en kolorit sådan som jag såg på Mary T:s
rosenkinder och att han aldrig hade kunnat sett en qvickare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
