Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtter) - Johan Jacob Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu skulle den skandinaviska enhetspolitiken inledas.
Sverige skulle bryta det tryckande pactum med Ryssland,
men måste dessförinnan göra sig öfvertygadt om sin
hittills fientlige sydlige grannes vänskap, så att vid den
nya politiska frontförändringen ryggen icke blef blottad.
Knytandet af ett förbund med Danmark för skyddande
af dess hotade landsdelar skulle vara ett godt medel.
Vi känna alla, huru konung Oscar manade Danmark att
uppgifva Holstein, medan det fasthöll vid Slesvig. Till
detta Slesvigs fasthållande vid Danmark skulle Sverige
låna sin väpnade hand. Nordström, som året förut inom
litteratursällskapet hållit ett föredrag härom, uppmanades
nu att offentliggöra det, och det syntes äfven i maj 1848
i ett extrablad till Posttidningen med öfverskriften
“Historisk öfverblick af Schleswig-Holsteinska frågan“, hvilket
statsministern Manderström lät kringsända till samtliga
svenska beskickningarne såsom en utmärkt utredning af
ärendet. Egendomligt nog innehöll Posttidningen äfven
1864 samma afhandling i omtryck, samtidigt med det
regeringen jemväl då begärde anslag till ett möjligen
väpnadt uppträdande för det åter hotade Slesvig.
Med 1853 böijade en ny afdelning af Nordströms
politiska verksamhet, i det vetenskapsakademien invalde
honom till ledamot af presteståndet, möjligen i den
väl-lofliga afsigten att han der skulle gifva andans män en
och annan helsosam lektion i sättet att sköta en stats
jordiska goda. Här blef han ock snart en Saul bland
profeterna i den tydningen af uttrycket, att han måste
med dem bestå mången dust. Han gaf dem på pelsen
och fick ej sällan lika godt igen. Men huru det nu var,
skulle presteståndet antagligen icke gerna velat mista
sin häftige “finne“, likasom barnet kan fästa sig vid
äfven den strängaste tuktomästare, isynnerhet som man
var mycket såta vänner, då det gälde konstitutionsfrågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
