Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtter) - Per Johan Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller gisslande dem och de i dem deltagande
personligheterna. En sådan ande var Per Johan Peterssons, som
den 19 juni flydde sin jordiska boning och gaf sig hädan
till okända verldar.
Född den 8 maj 1816 i Skirö socken af Jönköpings
län, blef han, efter att hafva genomgått Vexiö skola och
gymnasium, student i Upsala höstterminen 1835, der han
efter aflagda examina blef docent i latinsk poesi 1842,
efter det han med en beundrad talang till välljudande
latinsk vers öfverflyttat Stagnelii dikt “Wladimir den
store“, af hvilken öfversättning första delen utkom 1840
och den andra 1842, under hvilket sistnämnda år
Petersson äfven utgaf “In manes Petri Sjöbring“.
Det var ett rikt lif, som på den tidei* blommade
inom en krets af begåfvade andar och snillen i Upsala,
och bland dessa intog den unge latinaren en framstående
plats. En af hans biografer erinrar särskilt om det
lysande sätt, hvarpå han i sin egenskap af curator
cura-torum förde Upsala studenters talan vid det första
studentmötet 1842 i Upsala. Samme biograf tillägger:
“Som fyndig och qvick tillfällighetsskald hade han i Upsala
icke sin like, och den lätthet, hvarmed han diktade, stod
improvisatörens nära. Otaliga voro de festliga tillfallen,
der hans sångmö tände den harmlösa glädjens, skämtets
och qvickhetens gnistrande fyrverkeri/4 Dessa lyckliga
egenskaper följde honom äfven sedan han, år 1848
prisbelönad af’ svenska akademien for en dikt “Sapphos
klagan“, blifvit adjunkt och senare, 1859, professor i
latinska språket och litteraturen. Men det är med glädjen,
som med elden, den fortär det ämne genom hvilket den
sprider ljus. Eftersökt och firad som sällskapsmenniska,
arbetssam och samvetsgrann som lärare och
vetenskapsman, kände han en dag, att helsan var bruten, och hans
sista år voro en oaflåtlig kamp med kroppsliga plågor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
