Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtter) - August Sohlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergstedt förekom dem och lemnade — i vredesmod
förmoda vi, eftersom han, enligt dagboksanteckningarne
af “Posthumus“, nyårsaftonen 1855 aflägsnade sig från
byrån, utan att taga annat afsked från de öfrige, än att
han lemnade nyckeln till sitt arbetsrum åt vaktmästaren
— redaktionen af tidniiigen. Denna öfvertogs for en
kort tid af rektor Svedbom, som afled 1857, då Sohlman
blef hufvudredaktör och ansvarig utgifvare, på hvilken
post han med blott ett kort afbrott verkade i sjutton
år. Tiden ligger måhända för nära att kunna rätt döma
denna verksamhet; men det kan sägas, att Sohlman aldrig
svek sitt värf, utan stod fast uti det intill ändan.
Städse vaken då det gälde nordens sak, höjde han
oaflåtligt sin stämma derför, och man visste alltid hvar
man hade honom. Huruvida han stod de minor och
kontraminor nära, som lades emellan de nordiska
hufvud-städernas kon ungaslott, vidkommer oss ej. Det är för
oss tillräckligt att veta, det Sohlmans ståndpunkt
der-utinnan var den ärliga öfvertygelsens. När norska frågan
plötsligt sprang upp oqh hotade att slita oss sönder på
ömse sidor om Kölen, var Sohlman naturligtvis på
förmedlingens sida, och hans ord gälde här mycket i
vågskålen. Den, som skrifver dessa rader och i den kampen
hade den äran att stå vid hans sida, vet, huru i grunden
svensk hans åskådning var och med hvilket lugn och
jemnmod han bar alla de tillmålen, som i stridens hetta
slungades mot dem, hvilka icke kunde i ståthållarfrågan se
en causa belli, utan högre än en betydelselös formalitet
skattade det obrottsligt goda. förhållandet mellan tvenne
förbundna folk. “Var lugn," skref han då en gång, “stormen
går nog öfver, och då den lagt sig, skall du få se, att
den ej haft någon verkligen menlig inverkan . . . och
många år skola icke ha förflutit, innan hela denna fråga
faller som en murken kart till marken, utan att vi be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
