Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 6. Louise Charolotte Helene Michaëli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Her Majestys Theatre, men äfven ingick ett annat
engage-ment af oupplösligare art, i det hon den 25 aug. 1860
firade bröllop med sin kusin Charles Michaeli från
Göteborg, hvilken hennes hjerta redan länge tillhört. Det
låg nu skimmer öfver hennes dagar: älskande och troende
sig älskad, uppburen hvar hon kom och på höjdpunkten
af sitt rykte, skördande lagrar och guld — i London
betaltes biljetterna till hennes konserter med en guinee
stycket. Men strömmade guld ’in, strömmade det också
ut, ty hennes man var tyvärr slösare.
Ändtligen fick hon återvända till Stockholm, der hon
nu tog anställning vid k. teatern for 13era år, hugnad af
konungen med medaljen “Literis et artibus“ och år 1865
af beundrare med en krans af drifvet silfver för hennes
Norma. Skuggor drogo öfver hennes lif, men mildrades
af en liten elfva i hemmet, vid hvilken, hennes enda
barn, hon fäste sig med en ytterlig liängifvcnhet. Här
hade hon rikedom, äfven då mannens slöseri bragte henne
i förlägenhet, då hon gjorde offer utan klagan, utan ett
ord till ogillande: hon kunde blott älska, ej straffa. Hon
kunde också endast böjas af hjertesorger: men de kommo
äfven slag på slag. Hennes barn, som redan ådagalagt
lyckliga musikaliska gåfvor, från rycktes henne; hennes
hjerta blödde. Hon sjönk i dyster melankoli, som tärde
på hennes lifskraft, och likväl måste hon sjunga; ty hon
var åter nästan fattig, och äfven maken var sjuk. Man
beundrade henne visserligen ännu, men man kunde ej
neka till, att hennes röst var “beslöjad“ — det var en
tåreslöja. Snart rycktes äfven den, allt oaktadt, afhållne
maken bort, och hon stod nu ensam; sorgsen, med tunga
steg vandrade hon till de båda grafvarne, hvilkas blommor
daggstänktes af hennes tårar. Med dessa tårar summo
äfven hennes toner bort för ^tt aldrig mera återkomma.
Sa gaf hou åt de sina allt livad hon egde. Hon sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
