Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Söder. Teckning ur Stockholmslifvet af Sylvia. Med illustr. samt afbildning af d’Unckers tafla ‘Ett pantlånekontor‘
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver hundrade gånger sagt oss det; men äro de få han
har lika fattiga som vi, så beklagar jag honom/4
“Min hemliga tillgångskälla är inte helt och hållet
utsinad,“ sade Lotten gladt, ’‘men huru skulle man kunna
öfverlemna ? ... Han känner våra omständigheter och jag
fruktar han icke skulle mottaga..
“Ja, det kan du möjligtvis ha rätt i; men om du
sluter vår lilla gåfva i ett kuvert och ber hans värdinna
lemna honom det. Nu, till exempel vid den här tiden,
tror jag han icke är hemma.“
“Ja, kanske det är bäst!“ Lotten sköt bågen åt
sidan och rustade sig i ordning att uträtta ett uppdrag,
som låg hennes mor så mycket om hjertat och hvarom
denna mer än en gång talat. Att i ett ärende besöka
en läkare, deri låg ju ingenting ovanligt, och likväl kände
den unga flickan en tvekan, nästan en skygghet, som
hon dock icke för allt i verlden skulle ha velat erkänna.
Det var en klar vintermorgon. På gatorna låg högt
med snö, hvilken man höll på att skotta bort från
trot-toirerna och när och fjerran hördes klangen af bjellror.
Lotten vandrade raskt framåt, nu var hon på
Kata-rinagatan, nu föllo hennes ögon på ett par blå mystiska
gardiner, på detta lånekon tor, till h vilket hon aldrig
utån en viss ångest närmade sig. “Jag är barnslig,“
tänkte hon, “det är ju mina egna nipper jag sätter bort
... De äro förknippade med så många kära minnen, jag
kan derföre inte sälja, inte helt och hållet skilja mig
vid dem. Ack, jag är ändå bra lycklig, som genom dem
kan bli hjelpt att ge menniskor sin rätt!“ Och dermed
öppnade Lotten dörren till herr Davertins kontor, utan
att se huru en ung man vid hennes åsyn begaf sig tvärt
öfver gatan. Den unge mannen var icke någon annan
än doktor Wilhnan. Då Lotten åter trädde ut på gatan,
märkte hon icke heller huru han på afstånd följde henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
