Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Söder. Teckning ur Stockholmslifvet af Sylvia. Med illustr. samt afbildning af d’Unckers tafla ‘Ett pantlånekontor‘
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först vid hans dörr var hon ansigte mot ansigte med
honom.
Den skarpa kölden hade målat rosor på hennes
kinder och täck och förvirrad stod hon nu der. “Jag har
ett bref till doktorn från min mor,“ sade hon tvekande.
“Således var det för min skull, hon var inne på det
der kontoret,“ tänkte han och tog brefvet med en lätt
tryckning ur hennes hand.
“Det finnes ögonblick i lifvet, som man måste gripa
i flygten, och detta tror jag är ett sådant, fröken Ellmin!“
Och han nödgade henne stiga in i sitt mottagningsrum,
och tagande plats bredvid henne och efter en liten paus
fortfor han: “Ja, hvad jag nu vill säga er, vet ni redan!
Mycken skarpsynthet behöfver ni inte för att se, huru
innerligt jag håller er kär! Det tålamod, hvarmed ni
burit pröfiringar, er godhet mot er mor, er vaksamhet,
er mildhet.. .ja, jag har tusen orsaker att älska er!
Säg, tillåter ni mig detta... vill ni blifva min hustru ?“
Den unga flickan satt orörlig och hennes blickar
voro sänkta. “Er tillgifvenhet har jag visst märkt,“
svarade hon och hennes ord föllo lika lugnt och kallt
som snöflingor i början af ett snöfall, “jag har märkt er
tillgifvenhet och jag besvarar den och tänker på er som
en bror; men icke på annat sätt. Något annat än vänner
kunna vi aldrig blifva för hvarandra. Ni har varit god emot
oss ... emot mig ... o, så god!“ Ett par klara tårar runno
ner för hennes kinder; “men er hustru kan jag aldrig blifva.“
Hon hade rest sig upp. fattat och tryckt hans hand.
Det låg så mycken bestämdhet i hennes ord, i hennes
sätt, och långt innan den unge mannen hemtat sig från
den bestörtning, det slag hans kärlek och egenkärlek
hade lidit, var den unga flickan ur rummet.
“Huru man kan bedraga sig sjelf och fortfara
der-med,“ tänkte han, “och fastän man ofta nog får ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
