Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Söder. Teckning ur Stockholmslifvet af Sylvia. Med illustr. samt afbildning af d’Unckers tafla ‘Ett pantlånekontor‘
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp, så är man beredd att böija bedrägeriet igen vid
första lägliga tillfälle. Huru kunde jag inbilla mig att
hon besvarade min känsla!“ Han skrynklade till hennes
bref, kastade det långt ifrån sig för att åter genast fatta
det. Stackars flicka, huru blek och nedslagen hade hon
icke synts, då hon förskaffade sig detta mynt. Huru
skar det icke i hans själ, då han tänkte på att hon för
hans skull hade måst anlita en lånekälla, som
ovilkorli-gen hade beröfvat henne någon liten dyrbarhet, kanske
något kärt och saknadt minne. Med en känsla af
vördnad och medlidsamhet betraktade han dessa penningar,
detta offer, genom hvilket hon blef dubbelt dyrbar för
hans hjerta. Nej, han ville icke mottaga hennes gåfva,
han ville återlemna den genast, i samma ögonblick; han
hade ju icke sagt henne allt hvad han tänkte, icke tackat
henne för alla de goda och ädla känslor hon väckte i
hans själ, och det skulle han göra och sedan för alltid
skiljas ifrån henne.
Med hastiga steg begaf han sig åstad och stod snart
i det lilla så välkända köket, med dess kattunsgardin för
spiseln och klädhängaren på väggen midt emot. Dörren
var halföppen till den lilla kammaren, han kastade en
blick in i den. Lotten var ensam. Med ansigtet gömdt
bland soffans kuddar, snyftade hon häftigt, öfvergifvet:
“Ja, nu är det slut, nu vill jag dö!“
“Hvarför är det slut, hvarför dö ?“ frågade, doktor
Willman, som i samma sekund stod vid hennes sida, lyfte
upp hennes hufvud, blickande in i hennes tårdränkta ögon.
Hon såg bestört på honom, i det hon sakta drog sig tillbaka.
“Låt oss tala öppet med hvarandra,“ bad han, “säg,
svara mig ärligt på en fråga ... hvarför dessa tårar ?“
“Ack, jag vet inte!“
“Nej, ärligt... jag vill veta det... så pass förtroende
måste jag väl förtjena!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
