- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1877 /
65

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Hedegården. En skildring ur skogslifvet af Albrekt Segerstedt. Med 3 teckningar af C. G. Hellqvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gossen svarade ej, utan skyndade bort för att drifva
tillbaka ett par af kreaturen, som gått in i skogen, och
vardt på aftonen ej mera tal om saken.

Den följande morgonen kom med klar luft och
strålande sol, som jagade bort dimmorna, att de likt hvita
flor stego högre och högre upp efter åsames sidor. Tidigt,
som vanligt var, drefs boskapen ut, och med oro såg
modern efter Jan, som till afsked blåste på luren, då han
vek in på gångstigen och försvann. Hon stod qvar på
förstugubron och lyssnade, så länge skällorna och
vallhundens skall kimde urskiljas.

“Vår Herre hjelpe både honom och kräka,“ suckade
hon och vände sig om för att gå in.

“Var inte ängslig för pojken du,“ svarade farfadern,
som stod strax bakom henne. “Han reder sig nog. Får
otyget höra ett skott, så tar det till fötter, det är säkert det.
Men han, Jan, är en rask pojke, och hade han refflan
med och en kula i, så vore han inte ängslig att lägga
henne till ögat om det gälde; men han är för mycket
barn ännu, och ‘han sjelf lägger inte skinne emellan om
han blir felskjuten!“

När gossen kom till platsen, der boskapen skulle
beta, tog han ett barkstycke och började tälja derpå.
När han fått detta efter önskan, tände han upp eld vid
en sten och höll flasklocket öfver glöden; i locket hade
han lagt några blybitar, och när de voro smälta, häldc
han metallen i barkformen och sönderbröt så densamma,
då en välformad spetskula framkom.

“Ha, pojken min, det här är inte för dig, du!“ Han
talade till vallhunden, som med viftande svans och spet-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:18:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1877/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free