Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Hedegården. En skildring ur skogslifvet af Albrekt Segerstedt. Med 3 teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade öron åsåg arbetet. “Men skulle nalle komma, så..
Han skar med knifven bort några ojemnheter på kulan,
lindade omkring henne ett stycke papper och stötte så
ned henne i bössan.
Dagen led om, och solen hade redan hunnit ett stycke
mot vester. Det var så stilla, så tyst rundt omkring i
skogen. Boskapen hade lagt sig ned under träden och
idislade, med ögonen halfslutna; endast då och då, när en
blodtörstig fluga eller broms hade slagit sig ned på dem,
slängde de med hufvudena, så att skällorna skramlade.
Vallhunden låg i ring och sof, obekymrad om allt, till
och med om myrorna, som här och der gjorde fåfanga
försök att tränga in i hans tjocka pels.
Från platsen der djuren betade, ledde en mycket
braxit, buskbeklädd sluttning ned till en lägre liggande
dalsänkning. Vid kanten af denna sluttning, med ryggen
lutad mot en stor sten, satt Jan. I handen höll han
katekesen och var upptagen af ett långt “språk“, med
hvilket hans -minne och förstånd hade svårt att komma
till rätta. Gång på gång tog han igenom det, men då
han skulle börja att läsa upp utantill, kunde han aldrig
minnas mer än första raden. Men han var ihärdig och
började alltid ånyo samt fastade vid hvarje
utanläsnings-försök ögonen på en stor tall, som stod helt ensam och
långsamt svängde sina grenar. Gossens ögon slöto sig
mer och mer, och tallen tog gestalten af Mosen, just
som denne profet var afritad i katekesen; han svängde
med armarne och höll stentaflorna tätt framför Jans ögon,
och långsamt sjönk katekesen ned på marken.
Och i trädtoppame sjöng vinden sin entoniga,
söf-vande vaggvisa.
Tätt invid backsluttningen låg tjuren. Han började
draga luften åt sig i allt djupare och djupare drag och
blåste, som djuren pläga, då de vädra något ovanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
