Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ‘Hvad den gamle qvad och de unga sjöngo‘. Poem af G. B—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och den gamle satt och hörde på de unga! ögats glans
Yisade att uti åldrigt bröst än mycken värma fanns.
Plötsligt reste han sig hastigt, och dem begge till sig drog,
Solens -sista stråle på den gamles silfverhjessa log.
“Jag har lefvat länge nog, nu kan jag slippa verldens strid,
Herre! låt din tjenare få fara hädan uti frid,
Jag har sett att efter natten, som oss täcker, solen går,
Och att vintem uti norden efterträds af solljus vår.
Jag får dock ej skåda våren. Hören orden från min mund,
Min välsignelse de vare uti denna afekedsstund:
Edert löfte hållen ärligt, hållen det i lust och nöd,
Hållen det i stridens fara, hållen det i lif och död.
Och jag ser, hur sol ur östern blickar Öfver norden opp,
Hviskar: ro jag ger dig gamle, ger åt norden nyfödt hopp;
Ty ett land som åt sig ammar mannastyrka, qvinnodygd
Kan ej trampas utaf slafvar, kan ej fa ett bättre skygd.
Derför, yngling! stål du lägge uti arm och sinne ner!
Derför, flicka! egge männen du till dådkraft mer och mer!
Då skall nordens framtid blifva som ditt öga ljus och skön;
Herre, signa fosterjorden, detta är min sista bön!“
G. B—r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
