Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ‘Hvad den gamle qvad och de unga sjöngo‘. Poem af G. B—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men den unge sprang från stolen uti hörnet der han satt,
Såsom solens första stråle springer fram ur mörka’n natt:
“Farfar," sad* han, ögat lyste af en högre glans der låg,
“Ser du, hur på himlens fäste solen skyms af molnens tåg.
Väl nu ligger öfver nordens sinnen molnens svarta dok,
Väl uppå dess skuldror hvilar egennyttans tunga ok,
Men ur molnen öfver norden, som uti naturens lag
Solen bryter sig i härlig glans och gifver praktfull dag.
Väl kan blixten komma ner ur skyarna, välkommen då!
Visar blott, hur högt i stormen svajar fanan gul och blå.
Lefver du, skall snart du höra, hur vår svärdssång
sjunges än,
Att i nordens fjell och dalar nordens männer äro män!“
“Farfar,“ flickan talte och slog upp sin blick så skön och
varm,
“Andra känslor ligga äfven gömda uti qvinnans barm —
Flärd hon hyllar, så du säger, prålar uti dyrbar skrud,
Modet är den lag hon lyder, fåfängan är hennes gud:
Kan väl vara att hon drager något granna färger på,
Men inunder skruden, ser du, hörs dock samma hjerta slå,
Slå för dygd, för menskligheten, slå för älskad fosterjord,
Feg man får ej, nu som fordom, brud bland tärnorna i nord.
Väl kan jag ej gilla att hon drager pansar på till strid,
Qvinnans skönsta värf på jorden är att mäkla ro och frid.
Stundar striden, dock vi säga, såsom Spartas qvinnor då:
Helst med skölden hem de komme — eljest hvile de derpå.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
