Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Ols’ träskor. Skizz af Anna A. Med 4 teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var inledningen. Nu böijar sjelfva historien.
Per Ols’ träskor, som alla andras, hafva haft en tid,
som man skulle kunna kalla den förhistoriska; d. v. s.
en tid, då de icke voro träskor, och vi behöfva icke anses
gå från vårt ämne, om vi uppehålla oss en stund vid den.
De sutto då, såsom icke träskor, i stammen af en
al; alen växte vid en bäck; bäcken hade äng på ena
sidan och skog på andra. Inne i skogen låg ett slott,
hvars egare, slägtled efter slägtled, i flera århundraden,
vant sig att se ned på allt godsets folk, såsom om det
varit till blott för deras skull, och folket trodde nästan
detsamma. I ängen låg en stuga, temligen snygg både
utan och innan, ty husmodern hade ordningssinne.
Bikupor funnos på solsidan och en hage med ett par gamla
aplar gaf en anblick af trefhad åt stället. Derinne bodde
Ola Persson, husman under herregården först och främst
och träskomakare för resten. Han var en sträfsam och
aktningsvärd man, nöjd med sin lott och nästan viss om,
att han icke var född till någon annan; far hans hade ju
icke varit annat än husman, han heller, fast det fanns
både frälsebönder och sjelfegande bönder i slägten; ja,
der hade till och med funnits nämndemän, just jemt lika
många, som det i godsegarens slägt funnits exellenser.
Ola Persson hade en son, och Per hette han, sprang
barfotad om sommaren och gick i träskor de andra
årstiderna. Per hade ett ljust hufvud, icke blott i anseende
till ansigts- och hårfärg, utan äfven i fråga om
själsegenskaper. Byskolan hade han längesen ‘gått igenom*
och derefter hade han alltjemt på sina mellanstunder läst
för sig sjelf. Fadern tyckte just icke om det; modern
sade, att han måtte gerna läsa, bara han ingenting
försummade, och det gjorde icke Per, ty han var pligttrogen
framför allt — men så snart han hade en ledig minut,
läste hm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
