Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturen och skalderne. Utkast af Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jemtora vi nu intrycket af denna öfverallt nordiska,
men dock så olikartade natur vester och öster om
Botten-hafvet, så finna vi i Sverige en kraft, som ligger i dagen
och sträfvar mot höjden, i Finland åter en kraft, som
gömmes i djupet och utbreder sig till en grundval. Det
är tydligt, att om naturen inverkar på menniskan, måste
hon i Sverige öfvervägande mana till handling, i
Finland öfvervägande till begrundning. Eller, hvilket är
detsamma, i Sverige drager hon företrädesvis utåt, i
Finland inåt. Låt oss lägga märke dertill, ty det förklarar
åtskilligt i folklynnet och skaldelynnet.
Få skalder ha mottagit starkare intryck af sitt
hemlands natur, än på svenska sidan Geijer, på finska sidan
Franzén. Låt oss då höra båda besjunga samma ämne,
den ene inom ramen af ett svenskt, den andre inom ramen
af ett finskt landskap.
Geijer börjar med följande tafla sin storartade dikt
om “Den siste kämpen“:
»I natten tindrar blixtarnas sken;
På klippans spets sitter käropeu allen,
Det väldiga svärd vid sin sida.
En ny tid kommer. Hans tider förgå,
Hans styrka är bruten, hans hjessa är grå.
Hvi skulle han längre förbida?»
«Från branta fjället han Irotsig ser
1 stupande forsens afgrund ner;
Af längtan tänds honom bloden.
I vågen8 damm tyckas vålnader stå,
Ur djupet röster manande gå:
Hell den, som får vara hos Oden!»
Och dikten slutar dermed, att kämpen störtar sig
från klippan i djupet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
