Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturen och skalderne. Utkast af Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franzén åter börjar “Den gamle knekten" med
följande tafla:
»Det var i Saimeo på en ö,
Dit sällan någon länder,
Förutom måsar på den sjö,
Som stormar vid dess stränder.
Der står på kullen än i år
En krokig tall med mossigt hår.»
«På klippan i dess skugga satt
En man af gamla verlden
Med snöhvitt skägg och krigsmanshatt,
Långt synlig ut på fjärden.
En vålnad blott från fordna dar
Han för den häpne seglarn var.»
«Der syntes på hans vissna kind
En banad väg för tåren,
Och kulen fläktade en vind
De glesa silfverhåren.
Hans blick än sjönk i djupet ner,
An log mot skyn, som sorgen ler.»
Och denna dikt, i hvilken en faders smärta är
sammanflätad med en bruds längtan, slutar dermed, att den
hundraårige kämpen icke syntes mer “der han var van“,
vid den mossiga tallen, på den skumhölj da klippan.
Jein-förelsen är vältalig. Desse två kämpar stå vid hvarandras
sida som kämpar för två folk med en grund väsentligt
olika uppfattning af lifvet. Medan den ene ser trotsig
ned från det branta fjellet i den stupande forsen, blickar
den andres tårfulla öga än mot den ensliga sjön, än mot
himmelens irrande sky. Der är kraft hos dem båda, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
