Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 2. Egron Sellif Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för L. blott ett omätligt hotell för resande, och dertill
ett skräpigt hotell utån något slags hemtrefnad.
Öfver-allt en i ögonen fallande påminnelse om ett land
inkrak-tadt af en främmande race, hvars sympatier ännu icke
hunnit der rotfasta sig. Omsider fick han i juni månad
lemna den för hans sinne och lynne allt annat än
tilldragande staden samt hamnade för en tid i den ‘heliga*
staden Benares och sedan i Allah abad, hvarifrån han
följde britiska armén till Lucknow, der han tog sin station,
tills han återvände till Europa. Efter återkomsten till
England föranstaltade han en utställning af sina från
Indien hemförda 500 aqvareller, hvilka väckte stort
uppseende och föranledde hans inkallande till ledamot af
‘Society of painters in watercolours‘, hvilket skall vara
en stor utmärkelse. Men den utmärkelsen måste stå
sina innehafvare ganska dyrt, eftersom Lundgren nu
ansåg sig ej längre ha råd att bo i London, utan återvände
till Sverige 1860, dock ej för att stanna längre än till
följande året, då han gjorde en fjellresa till Norge och
derifrån till Egypten, hvarefter han har uppehållit sig i
fäderneslandet, med undantag af några kortare utflykter.
En bland dessa företogs 1871 och har skildrats i hans bok
‘Lediga stunder i främmande land‘, der han för öfrigt
nedlagt, så att säga, sin trosbekännelse om och i det
sköna. Här hemma i Sverige hade han funnit allt så
smått och så trångt: hans öga hade för mycket vänjts
vid söderns bjerta färger, att kunna förlika sig med
nordens enformigt gråa ton. Men när han nu 1871 kom
ned till den tjusande ön Ischia, kände han sig åter varm.
Här sken solen som Phoebus Apollo och månan var Diana,
som kysser Endymion; under vinrankan satt än Philemon
med sin Baucis, och i myrtenhäcken lekte Daphnis och
Chloe, betagna i hvarandra, hela dagen rosenkindade,
rosenkransade. I en hänförelse, hvilken talar så oveder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
