Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 2. Egron Sellif Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sägligt om ögats och andens tullhet med intryck,
nedkastar han med pennan massor af små tjusande croquis.
Vi välja ur hopen en: “Så blef det pingst. Hela
naturen blickar då som en brud i sin fägring, solen gjuter
sitt leende öfver haf och land. Det är min sällhet att
jag kan tacka Gud, som skänkt mig förmåga att så lifligt
kunna njuta af all denna obeskrifliga skönhet. Gloria in
excelsis Deo! — Men vår trädgård är min kyrka.
Citron-träden blomma just nu, medan på samma gång den mogna
gula frukten med sin ymnighet tynger qvistar och grenar.
Likt guldäplen hänga knippor af oranger i de
dunkelgröna häckarne, och rundt omkring i solskenet lyser en
hel blomsterverld, med praktfull fargrikhet. Intrasslade
i doftande myrten synas friska rosenknoppar, hvita och
röda, luta sig till hvarann, tills de slå ut och hela dagen
kyssas. Och bland jasminer och geranium spira upp högt
på sina stänglar hvita liljor, praktfullare än sjelfve Salomo
i all sin herlighet. Ingen Dominikaner-munks vältalighet
behöfves att för mig uttyda det evangelium, som allt
detta innehåller; det predikar för mig med en naturlig
enkelhet, som ingen konst kan återgifva. Och om natten
... här fanns aldrig gastar eller troll och inga bleka spöken.
I deras ställe kan en sådan natt i sin trollspegel visa
det klarseende minnet vårar som för längesedan utblommat,
rosenkinder som längesedan vissnat. I månskenet håller
fantasien helst sin skördefest, då äro erinringarne som
flitigast att vända på sitt torra hö. — Så kan också jag
känna, att det är pingst, ‘hänryckningens $d‘.“
Af detta och föregående citat synes, huru Egron
Lundgren i sjelfva verket växt fast vid södern. Hans
blick är aldrig så klar, hans ‘imagination* aldrig så
verksam, hans stil i fargen och bläcket aldrig så vppig, så
omedelbar, så varm, som då det gäller dessa tjusande,
behagfulla sydländska idyller, der solen sjelf är färg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
