Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 4. Carl Wilhelm August Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med akt på tiden, då det ötverallt artade sig till storm,
som de ock må dömas.
Inom några månader var också redan första
upplagan af dessa pansarsånger utsåld — och det var något
ovanligt i de dagarne. En ny gafs ut och några år
der-efter ytterligare en tredje, i hvars inledning skalden
upptog de kritiska anmärkningarne till tals och ^yttrade:
‘‘Sångaren kom icke med leendet på läpparne och hade
ingenting att säga om sin fattiga personlighets små
angelägenheter. Detta fann sin ursäkt. Men det
‘öfver-dådiga‘ i hans syftemål, tillika med det ‘otidiga4 i
angreppet, var betänksamheten en stötesten. Således i otid!
Verldshändelscrna vederläde denna beskyllning. Ty ett
par år derefter stod vår verldsdel under vapen; och i dag
(1854) ser man Europas oberoende folk, utmanade med
en fräfckhet utan like, göra front mot de nya sarmaterna.
Kanske hänger endast ett ögonblick, som ett
genomskinligt skynke, mellan oss sjelfva och kriget.“
Vi veta nu, att det skynket verkligen var tunt.
Samma år andra upplagan ät* ‘Sångerna i pansar‘
utkommo (1846), flyttade Strandberg till Stockholm, der
han hoppades finna det bröd han sökte för sig och sin
nyvunna maka. Men brödet vardt knapt, och tunga
hvilade bekymren öfver honom, ehuru han genast fick en,
ringa gäldad, befattning i ‘Aftonposten‘ och sedan strax
derpå i ‘Stockholms Dagblad4. Den ‘röde‘ skalden fann
sin färg ej skrika mot det ‘grå‘ i politiken; och med
‘röd-heten‘ var det ej heller så farligt. Man har begått orätt
visa mot honom, då man sky Ilat honom för att ha svikit
sitt ord. Tvärtom, Strandberg var från början till slut
sig sjelf, och konungsk var han, men hans konung skulle
vara med och ej mot folket. Han sjöng ju redan strax
efter Oscar I:s tag om regeringstyglarne till kungen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
