Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befriaren. Romantiserad berättelse från Engelbrekts tid af Georg Nordensvan. Med 2:ne illustr. af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Kanhända!“
“Och när vårt land är t ritt, då är mitt verk på
jorden fullbordad t, och jag vänder tacksam tillbaka till mitt
undangömda hem bland Dalarnes fjäll, der min vagga
stått, och der, om Herren så vill, min graf skall bäddas.u
Med stigande sinnesrörelse hade Hartwig åhört den
af* honom så föraktade bondehöfdingens ädla ord, som mot
hans vilja trängde till hjertat och tvang honom att
beundra hjeltemodet hos den man, som utan att tänka på sin
egen lycka eller framgång egnat sitt hela lif åt
fosterlandets och frihetens sak. Öfverväldigad af vexlande
känslor och föraktande sig sjelf, som varit så förblindad af
fördomar, kastade han sig på knä vid hjeltens fötter och utbrast:
‘Nåd, döda mig! Jag är icke värd att lefva! —
L)u har egnat dig åt det rättas sak, — så fullgör dess
bud och döda mig! Med glädje skall jag gå mitt slut
till mötes, och skall välsigna dig i min sista stund.“
“Nej, Hartwig,“ sade Engelbrekt, i det han upplyfte
den tortviflade mannen, “begär ej att få dö. Du skall
lefva för att upprätta ditt minne, för att försona dig mod
ditt rätta fosterland. Vill du icke det?“
“Du skulle skona mig och gifva mig tillfälle att
vinna mitt namn och rykte åter? — Nej, jag är ej värd
det; ditt ädelmod bringar mig till tortviflan.“
“Jo, du är värd det! Vi skola gemensamt sträfva
för »Sveriges framtid. – Se här min hand!“
Hartwig fattade den, och dermed var förbundet
olösligt knutet mellan våldets man och rättvisans, mellan
förtryckets missledde son och frihetens banerförare. Och
efter ett ögonblicks tystnad höjde den först nämde sin
hand mot himlen och sade med fast stämma:
“Vid himlen svär jag att följa dig troget i spåren, att
egna mina återstående dagar åt din sak och återköpa lugnet
i min själ, om det är möjligt. Nu först börjar mitt lif “
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
