- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1879 /
161

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista aftnarne på Jagtslottet eller Almqvists «saguverk» Svenska Rim. Efter förf:s handskrift af A. Th. Lysander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hvaröfver — menade han — hade man väl att gTåta?

— Kanske deröfver att hau “i gudomlig blindhet“, efter
nyck och ingifvelse, gått igenom sitt lifV Dock endast
så hade han ju kunnat i helig lydnad fullända den hana,
som ödet stakat ut tör honom. Blott på detta sätt hade
det varit honom möjligt att i stort och smått ge Gud i
äran. “Det ,hela har tillgått providentielt; och det är
Gud som har gjort det, likasom allt. Ty det är min
religion att evigt och oföränderligt hoppas och tro på
Guds heliga försyn i allting, så väl det mindre som det
större".

Eller att han stundom gjort illa? Skulle man då,
när ångrens och förlåtelsens Lethe Höt tätt utanför
paradisets gärdsle, tor alltid plåga sig genom att minnas
sina fel? "Nå väl! Hvar och en tänker på sitt vis. För
min del tror jag att, om någon gjort ett dåligt eller
uselt verk, men efteråt ångrar sig och bättrar saken i
hvad ske kan, så låter Gud honom nog tå ett sådant
verk utplånadt ur sin ande och glöindt. Detta är min
lefvande ötvertygelso, men jag iuverkar ej på någon
annans, vidare än genom att yttra min mening, sådan
den är."

Almqvist var intill ändan ståndaktig i både tro och
lära. I denna trohet mot sig sjelf egde han sin glädje
och sin styrka. Dertör kunde han, vid gratvens brädd,
tacka Gud för en letnad, som så rikligen burit honom
både rosor och tistlar. Han kunde, ännu med darrande
hand, blifva vid att måla med samma färger. Och till
och med när han kände sig sjelf som "mejadt hö“, var
hans längtan till den himmelska ladan icke trånande och
vemodsfull, utan frisk och glad-

Denna bekännelse har han samlat i ett qväde, som
vi dertor m|§£e meddela oafkortadt, i trots af dess
sällsamma "sesemanska" versslag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:18:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1879/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free