Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista aftnarne på Jagtslottet eller Almqvists «saguverk» Svenska Rim. Efter förf:s handskrift af A. Th. Lysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu, fader i himmelen, vill jag säga ett ord till dig.
Jag talar öppenhjertigt och fritt, såsom vi oekså höra
Till samma familj, och du är en som förbarmar sig.
Jag skall derföre säga dig hvad som jag ämnar att göra:
Jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla.
Och aldrig göra den ringaste i verlden det minsta illa.
Dig älskar jag, o min himmelske store fader,
Om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader.
Och jag älskar äfvenså din stackars son och alla
Dina andre söner, hvad än man i verlden dem allt må kalla.
Din ande älskar jag ock i ord och gerning. När almar och lindar susa,
Så hör jag din ande också, likasom då höga vattufall brusa.
Med blommor ha du oeh din ande öfverstrött åt mig min stråt
Och med tistlar äfven, hvilka med rosorna följas åt:
Röda rosor och hvita och blå, o lefvande Gud, och blad så gröna.
Hur har du ej smyckat för mig min äng och gjort mina hagar sköna!
Kör min del är jag sjelf blott ett för foder mejadt och afslaget hö;
Och derföre nu — när helst du tycker, o min gode fader — så vill jag dö.
Så kunde Almqvist tacka och lofva; ty afstånd i
rum och tid jemte fullkomligt nya förhållanden hade,
lätt nog, stält för honom de svenska minnena i ett
skimmer af röd t, hvitt och blått, men tagit alla deras sårande
tistlar bort ifrån “törnrosriket“ eller “imperium rosarum“,
såsom den pedantiske herr Hugo öfversätter det på latin.
Som om ingen brytning eller omhvälfning egt rum, kunde
han tala om sitt forna umgänge, såsom, bland andre:
August von Hartmansdorff, umin värderade“ Wieselgren,
“min oförgätlige vän“ professor Nilsson, gamle Nils
Magnus Lindh i Örebro och stackars Hans Jacob
Sese-man, till hvars personliga skildring Svenska, Rim lemna
värdefulla bidrag. De enda små hugg, han ännu tillät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
