Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista aftnarne på Jagtslottet eller Almqvists «saguverk» Svenska Rim. Efter förf:s handskrift af A. Th. Lysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig mot gamle motståndare, voro så godmodiga, att ingen
gerna kunde taga dem illa upp Det var honom tydligt ett
nöje att kalla “lundenserne kältringar“ — dock i bemärkelse
at* ursprunglige kelter, förstås. Om upsalienserne åter
heter det att han “aldrig ansett dem för trollkarlar “ och
att man “icke behöfver frukta mer för dem än för
lunden-serne“. I skygd för stämplingarna från båda hållen,
kunde Almqvist — hvad han gör med omisskänlig
hänryckning — utbreda sig öfver Lunds och Upsalas forna
härlighet och nuvarande ära.
Lika dyrkansvärdt och manande, som alltid, stod
minnet af hans moder för honom. Hon visade honom
allt jemt alla de sköna taflor, han hade att måla. Han
mindes “hennes sköna, fromma ande“: detta vardt “ett
mägtigt roder lor hans äras julle“. Han “ihågkom den
hulda modrens ljufva seder: det var för själen bästa
upp-rätthållelsen“. Och derför kunde han “göra vers i fult
och vers i vackert väder“ och “vara glad och säll“. Om
äfven “åskan brakade och blixten slog och firfnamentet
skakade, kunde han dock lugnt och sällt dikta, ty den
milda modren gjorde att solsken var i hjertat“.
Visserligen — yttrar han strax derpå — kunde han
nyttja samma läten och måla på samma suddiga sätt, som
andre. Om blott han det ville — sjunga såsom tuppar
gala och rigtigt kludda ned sin duk då skulle man
gapa som höns på honom och undra och prisa hans
qväden; då skulle man baxnas och ropa: detta är bästa
sättet att måla, det är förträffligt!
Men detta är elakt yttradt af mig. Jag skall icke säga så illa.
Hellre vill jag sjunga för mig blott då, när ingen på mig hör.
Måla vill jag ock, sittande ensam och allena, tyst och stilla:
Mina taflor »kall jag göra, så länge tills jag dör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
