Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frithiof Kjellberg och hans minnesstod öfver Carl v. Linné af C. R. Nyblom. Med porträtt af skulptören Prof. Fr. Kjellberg samt afbildning af Linnéstoden i stålgravyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara ideal, om den skall vara konst, men dock att på
samma gång hålla fast vid det lefvande lifvet och dess
karakteristiska form samt söka idealet genom en
höjning af det andliga innehållet och en skärpning af formen,
icke som fordom genom att närma andligt och sinligt
till hvarandra, då det andliga följaktligen nedsattes eller
sänktes, medan åter det sinliga förädlades och lyftes.
Denna nya princip har medfört en gifven följd, nemligen
att bildhuggarekonsten, då den icke är uteslutande ideal,
då den icke längre framställer Napoleon I eller Carl XIV
Johan under formen af en naken Mars, äfven upphört att
vara allmänt verldsborgerlig, utan den går tillbaka såsom
den öfriga konsten till dennas egentliga, naturliga
ståndpunkt att vara fosterländsk, hvilket den ju alltid var för
de gamle, ehuru deras sunda former och naturliga sinne
för oss moderna menniskor lyft deras formställning från
enskild till allmänt mensklig betydelse. Derför hafva
äfven de gamle helt naturligt vid tidpunkterna för konstens
pånyttfödelse, både vid den första renässansen (omkring
1500) och den andra (omkring 1800), varit våra
läromästare och förebilder, och vi stå fortfarande till dem i
en evig tacksamhetsskuld för det uppfostraflde regulativ,
de för alla tider uppstält. Men när dessa uppfostringens
dagar äro tilländalupna, så har tiden äfven rätt att tänka och
känna sjelfstäudigt och gifva sin egen form åt dessa
tankar och känslor. Så är också nu fallet på alla områden,
icke minst på konstens, och den betänksamma
försigtig-heten skall förgäfves ruska på hufvudet åt dessa tidens
tecken såsom teckeu till förfall och undergång. De äro
tvärtom tecken till, att en ny tid skjuter svällande
knoppar, och mot en sådan nödvändig utveckling hjelper intet
meuskligt: Quos ego!
Så är äfven fallet på bildhuggarekonstens område.
Om det både förr under slägtets uppfostringsdagar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
