Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En slant i håfven. Teckning af Sylvia. Med en större illustration efter tafla af K. E. Jansson samt 3:ne teckningar af Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon tänkte icke på att invända, att detta ej var svårt
att förespå, enär Lars var en fiskare och för öfrigt på
sin tid känd som den störste våghalsen der i bygden.
“Hon har också sagt mig något glädjande... jag
far än en gång träffa Nikolaus. Det är kanske syndigt
att de orden hafva gjort mig så glad.“
“Man tror så gerna det man längtar efter,“ sade
flickan, “och det kan väl inte vara syndigt att finna tröst,
hvar man nu än må höra ett godt ord.“
Fia smålog.
“Ser du, det var förrän du var född, för öfver tjugo
är sedan, kort innan din far kom till orten.“
De båda talande hade satt sig på dikesrenen midt
emot kyrkan. Genom Fias tankar flög i detta ögonblick
hågkomsten af en viss söndag för många Herrans år
sedan. Det hade varit en dag, då oktoberstormen i vildt
raseri hade hvinat utanför kyrkoporten, piskat
fönsterrutorna och varit så närgången, att han med ett svagt
hvisslande ljud farit ända fram till altaret samt blandat
sig med orgeltonerna. Hon kom ihåg, huru hon då stått
på kyrkogången bredvid systerdottern Catharina, medan
sonen Nikolaus hållit sin mor i kjorteln, under det han
lagt en slant i håfven. Hon tyckte sig se allt detta som
en aflägsen tafla, och hela det inre af den lilla kyrkan
med dess bilder och förgyllningar var som en ram
der-omkring. Minnet förde ett leende på hennes läppar. Det
hade varit den första slant, sonen fatt, i all sin tid, och
hvilken ett herrskap skänkt honom, då han för deras vagn
hade öppnat landsvägsgrinden. Hvar kunde han väl bättre
göra af den första penning han fått, än offra den i Guds
hus. Detta hade också gamla mormor sagt, der hon satt
i bänken strax bredvid, och hon hade bed t Gud för
barnet samt vid utgåendet från kyrkan försäktat honom, att
han skulle bli en rik karl med tiden, en försäkran, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
