Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstnärsgillet i Stockholm. Ett blad ur hufvudstadens intellektuela lif vid slutet af 1840-talet, tecknadt af Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lormån lör artisternas och literatörernas pensionskassa,
en för allmänheten tillgänglig tafvelutställning som på
fyra dagar, genom biljettförsäljning, inbragte en summa
af 1,000 kronor.
Vid konstnärsgillets första årssammankomst 1847
höll lektor Rabe ett föredrag, behandlande det af
akademien för de fria konsterna framstälda prisämnet:
Vir-gilius, uppläsande Aeneidens sjette bok för kejsar Augustus
och hans familj. Vidare uppträdde 8. A. Hedlund med
en granskning af Hyltén-Cavallii skådespel “Dacketejden“,
hvarpå författaren svarade några ord.
En annan gång hände det, att föredrag forekommo
om jordens undergång eller om brott och brottslingar
såsom föremål för behandling af skön konst. Z. Cajander
var framme och talade öfver C. J. L. Almqvists
författarskap (eget nog var Almqvist ej medlem af
konstnärsgillet). H. W. Bredberg skildrade ett besök hos biskop
Franzén, och Daniel Miiller höll en oration om konstens
förhållande till naturen och särskildt om trädgårdskonsten.
8om läsaren linner, rådde i gillet ej brist, h v arken
på ämnen eller talare. Bland dem som höllo
föreläsningarna vid makt var äfven L. J. Hierta, som vid ett
tillfälle i april 1847 framlade sina åsigter “Om teaterns
eller skådespelarkonstens praktiska sida“, efter det
Wetter-bergh gjort en jemförelse mellan fäderneslandets nyare
dramatiker.
Detta Wetterberghs löredrag är särdeles intressant,
i synnerhet i den speciela tillämpningen på några af våra
mest populära teaterförfattare. Om Blanche anmärkes,
att han brutit nya banor och att han, liksom alla som
gå sin egen väg, blifvit föremål för lika mycket förgud
-ning som för bittert tadel. Wetterbergh utttalar som
sin öfvertygolse att Blanches lörfattarära äfven på detta
område skall blifva beståndande: “Han är den dramatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
