Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstnärsgillet i Stockholm. Ett blad ur hufvudstadens intellektuela lif vid slutet af 1840-talet, tecknadt af Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kräfde en kamp för att vinna erkännande, så länge växte
och blomstrade Konstnärsgillet. Men så snart desamma
icke allenast blifvit erkända, utan äfven hunnit göra sig
gällande i det yttre konstlifvet, måste gillet antingen dö
eller förvandlas till en enkel klubb. Dess ledare sökte
för den skull att rädda idéen, genom att gifva det
försvinnande eller, rättare, det i andra former sig
gestaltande samfundet, ett stöd af nya, rent praktiska syften:
sådan var uppkomsten af Artisternas och Literatorernas
pension sförening, som ännu bär frukt. Att dock äfven
idéerna lefva qvar, har en konsthistoriker (Dietrichson)
påpekat, då han vid något tillfälle yttrat: “I stället för
de förut ständigt upprepade skildringarna från söderns
länder blefvo, genom Konstnärsgillets sträfvanden, ögonen
öppna för hvad fosterlandet sjelf eger stort och skönt“.
Han faster derpå uppmärksamheten på den konstriktning,
som representeras af Scbolander, Winge, Wallander och
Malmström samt tillägger: “Hyltén-Cavallii och Sohlmans
ord riktade ungdomens uppmärksamhet åt det egentligen
fornnordiska, och sedan Blommér stupat i breschen, har
det yngre slägtet åter gifvit sig i strid med jättar och troll“.
Så besannar sig Onkel Adams vackra ord som
ordförande i Konstnärsgillet (22 mars 1847):
«Emellan Förr och Nu sig hvälfver minnets bro
Af idel 8tjernor bygd, en Bifrost öfver verlden,
Och allt hvad tiden kan i handling eller tro
På denna ljusa stig har börjat pilgrimsfärden.
Den tanken är dock hög, att intet skönt kan dö
–Gestalten skiftar om, men andan är den gamla;
Naturens rotskott gro, och med ett vingadt frö
Sår konsten ut sig sjelf. då meuskofuuder ramla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
