Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peder Sunnanväders och Mäster Knuts intåg i Stockholm. Tafla af C. G. Hellqvist. Ett minne från konstutställningen i München 1879 af Karl Warburg. Med en afbildning af nämnde tafla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nöd och ond tid herskade i Sverige i början af
kung Göstas regering, och allmogen, under striden mot
Kristian konungens trognaste stöd, begynte knota öfver
skatter och pålagor, som skulle utgå trots all torftighet.
Kyrkans män, äfven de som varit Gustafs
bundsförvand-ter i hans politiska strider och af honom sjelf insatts i
sina embeten, sågo med smärta, huru kyrkor och kloster
beröfvades sina dyrbaraste klenoder för att staten skulle
kunna gälda sina skulder. En frukt af det förenade
missnöjet hos allmoge och presterskap var det försök till
uppror, som 1523 anstiftades af biskop Peder Sunnanväder.
Denne Peder Jakobson hade såsom dekan i Vesterås
varit kansler hos Sten Sture den yngre och stod i mycken
gunst både hos denne och hos hans maka Kristina
Gyllen-stjerna, samt användes af dem i diplomatiska sändningar.
År 1518, då Archimbaldus var pa aflatsfard i Sverige,
upphöjde han Peder Sunnanväder såsom en af kyrkans
förste män till en slags andlig grefvevärdighet, men när
Kristian kom till väldet utverkades från samma påfvestol
en bannlysningsbulla öfver “den förtappade sonen Peder
Jakobson", hvilken bannlysning dock senare häfdes, så att
Vesterås domkapitel i ledigheten efter biskop Otto
Svin-hufvud kunde välja honom till stiftets styresman. Detta
val som enligt de privilegier, hvilka Dalbefolkningen
till-vällat sig, skett “med Dalkarlarnes mogna råd“ erhöll
äfven konung Gustafs stadfastelse, ehuru denna först lär
följt efter mycket betänkande, eftersom Sunnanväders
trohet i förvaltningen af Sturarnes gods icke varit höjd öfver
allt tvifvel.
Knappt var Peder Kansler vorden biskop — det
skedde år 1522 —, så gjorde han sig till målsman tor
missnöjet mot statens Öfverhufvud. År 1523 uppsnappade
konungens fogdar bref till Dalallmogen från biskop Peder,
i hvilka, såsom krönikan säger, “war ganske mycket flärd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
