Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Karl Vilhelm Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säkert är den en symbol af annat,
Och det hela en allegori —
— cn stor allegori, der det sanna, goda och sköna äro
trådarne i den evighetens väf, på hvilken de individuela
andarne virkat, virka och skola virka i oändlighet, utan slut.
Karl Vilhelm Bottiger härstammade s& väl på
lä-dernet som mödernet från Tyskland. Hans farfader
inflyttade till Sverige mot slutet af konung Fredriks
regering. Hans fader var provincialapotekare i Vesterås,
der han sjelf föddes den 15 maj 1807. Han intogs i
der varande trivialskola, i hvars Öfversta klass han redan
satt vid elfva års ålder, då han förlorade sin far. Bet
skedde honom, som så många andra, hvilka brutit sin
egen mark för utsäde och skörd i lifvet. Han stod vid
den nyslutna grafven alldeles medellös och måste, för att
kunna lifnära sig, undervisa andra barn. Tung var den
lotten; men han måste bära den till sitt tjugoåttonde
år, under hvilken pröfningsfulla tid han dock sjelf vardt
gymnasist och sedan student vid Upsala universitet (1825),
der han af Svenska Akademien år 1828 utnämndes till
gustaviansk stipendiat, antagligen för då redan i de
akademiska borgarekretsarne visade prof på gryende
diktar-anlag. Dessa trädde ock snart i öppen dag, då han år
1830 utgaf Ungdomsminnen från Sångens stunder, hvilka
mottogos eå, att de inom kort tid upplefde flera upplagor.
“Verldssmärtan“ var då åter ett af hufvudackorden
på den europeiska skaldelyran, i synnerhet i Tyskland,
der allmän “Zerrissenheit" rådde och tårfyld klagan utgöt
sig öfver romantikens förfall. Det var derför ej underligt,
att Bottiger med sina veka, mjuka, då nästan elegiska
sånger, ej sällan springande öfver i hjertnupenhet, stäldes
af kritiken bland romantikens epigoner och blef föremål
för skämt och begabberi af de friskare viljor, som nästan
samtidigt kommo till torgs och der under mängdens bifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
