Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Carl Snoilskys skaldskap af C. D. af Wirsén. Med stålsticksporträtt af Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räckliga for att intyga saken; och när Sofokles talar om
de eld-andande stjernorna, hvilkas kordansar Dionysos
anför och leder, när Aeschylos sjunger om de heliga
floderna, hvilka brusa med oändligt qval eller om
hafs-vågornas oändligt uppklarnande leende (ärtjQi&pov ykkaopa),
så uppenbara dessa och mångfaldiga andra uttryck
kärleken till naturen hos varelser, hvilka med henne ännu
lefva i en jemforelsevis obruten enhet.
För oss, barn af den nyare tiden, har kärleken till
naturen blifvit ännu något mera. Naturen är vår
hug-svalelse, den stora allmodern är vår tröstarinna; hennes
slumrande lif inverkar med outsägligt välgörande kraft
på vårt väsen, som slites af en trånad, brännes af en
längtan, hvilken har sin grund i ett starkare medvetande
om subjektets betydelse. Och naturen har för poesien
blifvit ingifvelsens källa, såsom det alltjemt och med en
viss sanning upprepas.
Man far ock nu höra talas mycket om “den eviga
naturenu. Är då naturen evig? Vi våga, huru
underligt det än kan låta, påstå, att de, hvilka så säga, aldrig
rätt känt och aldrig rätt älskat henne. Yäl kan det se
ut, som vore hon evig, ty hon består, medan
mennisko-ätter födas och vissna; men i sjelfva verket är det vi,
som äro evighetens arfvingar, och för hvar gång, som en
menniska dör, förgås naturen. Så framt man nemligen
menar något med ordet natur i motsats till ordet ande,
så visar sig för den tänkande betraktaren naturen vara
ett i vår nuvarande organisation med nödvändighet
grun-dadt sätt att uppfatta vissa bestämningar i universum,
hvilket senare är ett system af personligheter. Man
skulle således visserligen med ■fctt sken af sanning kunna
påstå att naturen till sitt egentliga väsende är ande, men
man kan från en annan synpunkt säga, att naturen är ett
åskådningssätt, en aspekt, under hvilken vi uppfatta vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
