Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Carl Snoilskys skaldskap af C. D. af Wirsén. Med stålsticksporträtt af Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidor af det andliga universum. Men aspekten är
förgänglig; hvarje menniska, som kommit på andra sidan
grafven, får en annan aspekt än den åt oss för
närvarande bestämda. Och naturen bär derför ock för den
sanne skaldens uppfattning ett rörande förgängelsedrag;
den, som aldrig i senhöstens gulnande lundar, aldrig i
solnedgångens heliga glöd förnummit det draget, han har
aldrig rätt känt, aldrig rätt älskat naturen. “Himmel
och jord skola torgås, men mina ord skola icke förgås**,
har den himmelska kärleken förkunnat, och för det
kristnade medvetandet är naturen icke “evig“.
Man har prisat den outgrundliga naturen. Ja väl,
hon är outgrundlig, men hvari ligger innerst denna
outgrundlighet, om icke deri att naturen alltjemt på gripande
sätt hänvisar till en annan verklighet, till ett än djupare
djup än hennes eget? Hon är ingifvelsens källa; ja,
men hennes källåder leder till en annan källa, till
oändlighetens Urdarbrunn, och det är således för visso
der-ifrån och icke, såsom man föreställer sig, enbart från det
närmaste flödet, som skalden hemtar ingifvelse.
Det finnes tvenne vidt skilda uppfattningssätt,
mellan hvilka vi äro uppkallade att välja. Enligt det ena
är naturen den sanna verkligheten; hon varar beständigt,
och vi deremot uppkomma och försvinna. Enligt det
andra uppfattningssättet är personligheten den sanna
verkligheten och naturen förgänglig. I den moderna
vetenskapen har Immanuel Kant särskildt genom sina
undersökningar om rummets och tidens betydelse med
segrande styrka uppvisat subjektet såsom den
konstituerande principen för all erfarenhet. Det hör icke hit,
att nu tala om det bristfälliga i hans antagande af
ett utom medvetandet fallande “ting i sig“, hans
inskränkning af all kunskap till en kunskap om
fenome-nernas verld. Det positiva hos Kant är af everdlig halt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
