Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 1. Solskensperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under yrande glädje svängde omkring. Det var den väl
bekanta valsen: “An der schönen, blauen Donau", som
vef-vades fram. . .
Den unga frun glömde härunder att en icke
oblan-dadt behaglig känsla vaknat inom henne, då hennes man
skÖflat den dyrbara servisen, men — det var ju ett
bevis på hans stora kärlek för henne, huru kunde hon väl
då vredgas?
Den klokaste blir blind på båda ögonen då han
älskar, och Veronica älskade ömt sin man och trodde
obe-tingadt på honom. Möjligt är också att hennes klokhet
icke var $å särdeles stor, äfven då hon icke älskade;
säkert är att hon för stunden var lycklig.
“Det der bär åt — (talaren nämde orten),“ sade vid
hemfärden en af gästerna åt en annan, som cj så noga
kände till brukspatronens förhållanden.
“Han måtte vara stenrik,“ förmodade “den andre“.
“Gud vet; han ligger i stora affärer,“ svarade den
förste, “och har varit allt möjligt annat innan han blef
brukspaton. Emigrantagent, skeppsredare, mäklare,
hus-egare — allt.“
“Hvad är det för ett “bruk“ på hans egendom?“
“Bara missbruk, inte annat än jag vet. Der har
varit ett pottaskebruk, men om det ännu drifves, hvarpå
jag ej är rätt säker, torde produkten af pottaska ej vara
större än hvad som går åt till unga fruns pepparkakor.
Men det kan göra oss detsamma. Usell är en tusan så
treflig kurre, hans fru en liten sötunge, och båda tycka
om att hålla öppen taffel. Man kan alltid umgås der —
tills vidare.“
Under ett halft års tid talades i hela trakten om
ingenting annat än det lysande lif som det unga paret
förde. Lilla frun åkte på visiter och till kyrkan — efter
spann, då ortens adliga damer nöjde sig med två hästar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
