Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 3. Lustigkurren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och medan han så låg försjunken i tankar på det
förflutna, ljöd från instrumentet den ena glada, sprittande
melodien efter den andra, perlande, jublande, bånande,
och folkhopen stod förtjust och gapade öfver detta nya
underverk, tills det ändtligen sade kluck i instrumentet, och
mängdens uppmärksamhet åter vände sig till
auktionsutroparen, som icke rörde sig från sin hopsjunkna ställning.
“Nå-å, han Usell, sofv&r han,“ frågade vigtigt
nämde-man i Aspemåla, “efter han ligger så der på stup? Slå
sej på rolighet nu och ropa opp speleverket men’s vi a’
i tagena. Töcken en pjes konne va’ förnöjelig te å ha,
äss en inte köstar för möet...“
Men lustigkurren reste sig långsamt och visade för
mängden ett blekt intresselöst ansigte.
“Någon annan får öfvertaga uppropen, om de skola
fortfara — jag mår inte väl,“ förklarade han och lade
ifrån sig klubban, medan hans lilla Nicka, hans enda
verkliga vän, ängsligt hoppade upp och försökte slicka hans
trötta ansigte.
“Äh prat, Usell," ropade en grof röst; “han må väl
inte fa dåningar som ett qvinfolk heller ... ropa på, bara,
så te minstingen förtepjanot kommer undan i dag! Vill
han se’n ropa opp sin egen hundracka på köpet, så ska’
de inte fallera på budena, det kaverar jag för; de’ kan
han va’ värd för sin rolighets skull.. .“
“Sälja min hund?“ svarade Usell med gnistrande
ögon, hvilka sökte talaren inne bland den täta hopen;
“inte om I salade ihop alla de smutsiga penningtrasor I
eger... Det fins inte en bland er som förstår hvad en
sådan vän är värd ...“
Och med det trogna lilla djuret tätt tryckt till sitt
beklämda bröst, försvann han långsamt ur mängdens
åsyn, slående in med vacklande steg på en enslig skogsväg.
“Skada på khär,“ yttrade med värdighet nämdeman
i Aspemåla, “att han ibland ska titta för djupt i glaset;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
