Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 3. Lustigkurren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“514, Ebb fortepiano “ ropade Lustigkurren med sin
dundrande stämma — uebt sjelfspelande,“ tilläde han
betydligt saktare, efter en ytterligare blick i nummerlistan
“... hm ... enkom bestäldt för er, mina vänner, för att ni
ska slippa lära er spela; det spelar af sig sjelft, förstår ni,
bara man vefvar ett grand, alldeles som ett positiv...“
“Konne en få höra en stump?“ frågade allvarsamt
nämdeman i Aspemåla, “annars bler de’ som te köpa
grisen i säcken ...“
En betjentpojke gick fram till instrumentet, som var
utflyttadt på nedre verandan för att alla skulle kunna
se det, och gjorde sig i ordning att vefva, som han gjort
hundrade gånger förut. Lustigkurren såg upp från
nummerlistan och bort mot instrumentet... hans pupiller
vidgades, hans hand knöt sig ofrivilligt i det han
half-vägs reste sig från stolen, han slukade instrumentet med
sina blickar, liksom man stundom gör med ett ansigte
som man tycker sig känna igen i hopen, hvarje muskel
i hans drag spändes, och dock — han kunde ju misstaga
sig; likheter finnas ju, både mellan personer och ting,
utan att detta har något att betyda, och det hade väl
varit en synnerlig ödets ironi, om han här, på detta
främmande ställe och i detta sitt bedröfiiga tillstånd,
skulle tvingas att ropa upp sitt eget...
uAn der schonen, llauen Donauu ljöd det gällt och
klart från hans forna gamla piano, vittnet till så många
glada fester och dåraktiga upptåg, till en kort lycka och
nu till en djup förnedring — och Lustigkurren sjönk
sakta ned på sin trästol, lutade hufvudet mot armen och
kunde icke hindra en ensam tår att falla på det nötta,
grofva klädet. Han såg så klart “sin lilla Veronica“
framför sig, som den första gång de valsat tillsammans
efter dessa toner, såg henne ung och vacker... såg
henne sedan vissnad och döende, och insåg med
detsamma ännu en gång uselheten i hela sitt förspilda lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
