Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till månen. Poem af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur ljuf var ej den drömmen, nu längese’n förbi!
Dock ännu har i hjertat qvar jag glöden —
Jag ler en smula håniskt åt själars sympati,
Men uppå månljus far jag tro till döden.
Du blir för mig densamme, hur gammal än du blir,
Och jag? Mot dig är jag ju barnet bara ...
Du gömmer dig för jorden i blåhvitt silfverskir;
Jag brukar negligé ... Det bör så vara...
O, månne ej i djupet du har en gnista qvar,
Fastän du går och gäller för utbrunnen?
Fins ej vid barm, som svalnat, en vissnad blomma qvar
Från någon sommar, längese’n försvunnen?
Hvi blef dtt dömd att vandra som ett förstenadt lik
Högt öfver jorden i det tysta höga?
Kanhända för att lyfta vid Neckens trollmusik
Mot ljusets rymder något tåradt öga?
Välan, om än utbrunnen, har då du din mission,
Hvad hemligheter än ditt inre gömmer —
Som klassisk skald du verkar, fast ej du ta’r en ton:
Hvar fins en själ, som i;ditt sken ej drömmer?
Se, hur du sveper in dig — som om af mitt beröm
Du kunde nås deruppe under pellen!
Nu har du hört min visa. Snart är mitt lif en dröm...
Strö litet silfver på min graf i qvällen!
Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
