Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Wilhelm von Brauns ungdomsdagar. Några bref meddelade och inledda af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grepp, som af skilda tider och folk uppfattas högst olika. Vi finna
intet besynnerligt i att ordet »näsduk» uttalas från scenen, men
fransmännen funno sig grufligt generade den gången Shakspeares Othello
uppfördes och det talades om »mouchoir».
En känd stor estetiker, som längesedan lemnat ungdomsåren
bakom sig, den bekante systembyggaren Friedrich Theodor Vischer,
bar nyligen fört cynismens försvar gentemot »m6det» i ett arbete
som äfven utkommit i svensk tolkning, och med stor talang
framhållit cynismens vilkorliga berättigande såsom en gensaga mot det
tillgjordt beslöjade. Grofkornigheten, anmärker han, kan i ena eller
andra afseendet vara uttryck för en idealistisk sträfvan.
Denna sida af saken får icke undanskymmas, när man fåller
domen öfver von Branns skriftställaresätt. Ty om man icke håller
för ögat att det han ligga något berättigadt och t. o. m. snndt nti
cynismen, nämligen ifall den uppfattas riktigt och icke blott afseende
fästes vid dess låga sida, då skall man komma att tillhöra dem, för
hvilka det burleskt humoristiska skriftställeriet blir ett oförstådt
område, då skall man bl. a. icke kunna sentera Wilhelm von Brann.
Det skulle dock vara en skef »äreräddning», om man ville neka,
att von Brann ofta slagit öfver målet. Icke just så mycket
derige-nom, att uttrycket varit för groft eller syftet för »opassande», utan
derför, att det någon gång, och kanske icke så sällan, brast dikten
det inre berättigande, den sedliga förtrytelse, som adlar cynismen,
att det med ett ord bakom det djerfva ordet icke gömde sig någon
djupare mening. Men om också åtskilligt af hvad han skapat måste
utdömas såsom opoetiskt derför, att det blott är* cyniskt, återstår
tillräckligt mycket för att tillförsäkra Braun en varaktig plats bland
våre ursprunglige skalder.
Att det jnst varit konvenansens tryck, som drifvit Wilhelm von
Braun in på den stilriktning, som blef hans mer kanske än någon
annans i vår litteratur, derom torde icke vara något tvifvel.
Sär-skildt bör hans skriftställarskap betraktas såsom en gensaga mot den
sentimentala och poleradt akademiska smak, som visse andre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
