Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Wilhelm von Brauns ungdomsdagar. Några bref meddelade och inledda af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skalder sökte göra gällande i litteraturen. Hur han sjelf härvidlag
tänkte, vittna några ord till Ridderstad i bref den 7 Sept. 1834:
»Det är min öfvertygelse att det plnmpa är tillåtet i humoristisk
■til. — — — Jag vill ej, att min såogmö skall vara söt, sliskig
och läspande, utan löjlig och fri. — — — Sådan jag har börjat
håller jag i, och mitt språk ändrar jag ej, förr än jag tystnat,
hvil-ket kanske äfven vore det rätta. Här ser du min trosbekännelse».
Och i bref till Lars Hierta af den 16 Sept. 1836, meddeladt af
Adlersparre, heter det:
»Ett fel, som man kanske med skäl kan påbörda mig, är att
jag standom är något för fri — men det är jag af öfvertygelse;
ty iugenting är mig vedervärdigare än denna falska, tillgjorda
blygsel. — — — Jag tycker att litet groft salt, då och då aovändt,
gör att det hela håller sig bättre».
Och så »saltade» han ganska friskt och »groft» på samhällets
sår, och många verop vittnade, att han råkat rätt.
En af hans rikast begåfvade samtida, Talis Qualis, har om hans
skaldeverksamhet yttrat, att »den var en efter sin art både
omfattande och trogen, stundom endast för trogen, spegel, som återgaf
det vanartade i tiden, det konventionella i sederna, det tillgjorda i
umgänget, det ihåliga i uppfostran, det lösliga i äktenskapet,
lycksö-keriet iaom samhällslifvet, hyckleriet inom kyrkan, flärden inom de
olika samhällsklasserna, rikedomens råhet, ifrarens ofördragsamhet,
och uniformens öfversitteri; med ett ord, att den rörde sig inom
samma krets, som den komiska fantasien alltid haft och alltid kom
mer att hafva till jagtmark: de menskliga bristfälligheterna. Genom
att i åskådliga drag återgifva dem och prisgifva dem åt löjet har
denna dikt uppvisat sin fullmakt inför »poesiens dombord»,
Emellertid var, som bekant, detta löje hos »den glade skalden»
en smula tårblandadt, och icke utan skäl har man hos Braun velat
finna något af »den brutna humorn». Detta är icke underligt.
»Cynismen» i dess bästa mening är helt naturligt beslägtad med en
pessimistisk lifsuppfattning, äfven om lynnet är aldrig så gladt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
