Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Fryxell. Minnesteckning af Otto Sjögren. Med porträtt af Anders Fryxell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fryxells häfdateckning sved ofta för häfdvunnen
tradition som “salt i surt öga“ Mest blef det fallet med Karl
XI1:8 historia, hvilken utkom i 9 delar under åren 1856—59.
Man hade förut uppfattat hj el tekonungen som en
idealbild och i hans historia hade bataljmålningarne
undangömt åsynen af det blödande land, från hvilket hans härar
rekryterades. Att Fryxell lade äfven skuggdragen till
den, äfven i hans skildring vackra hjeltebilden och i
teckningen af landets tillstånd framstälde den mörka
bakgrunden mot krigsbedrifternas glans, väckte mycken
förargelse; tidningarne deklamerade mot Fryxell,
national-subskription öppnades för resandet af Karl XII:s staty,
och hofmarskalken Beskow utgaf vid det tillfallet, som
protest mot Fryxells uppfattning, ett äreminne öfver hjelten.
Redan 1840 hade Fryxell invalts som ledamot af
svenska akademien. Hans inträdestal öfver Wallin och hans
äreminne öfver Erik Dahlberg voro bidrag till den
akademiska litteraturen. Som sådant kan ock uppfattas hans
under åren 1860—61 utgifna “Bidrag till Sveriges
libteratwrhi-storia(<f som afgjordt tog akademiens parti mot “nya skolan“.
Med frihetstidens historia, hvilken ensam upptager
17 delar, afslöt den åldrige författaren sitt stora verk.
Sista delen, den 46:te af hans “Berättelser“, utkom kort
före hans död. Öfver det tidehvarfvet, länge måladt med
breda skuggdrag, sprider deremot Fryxell ljus. I
ansvaret för de medgifha bristerna får äfven konungamakten
sin dryga andel. Mösspartiet, länge öfver höfvan nedsatt,
tages i försvar och ställes öfver det aristokratiska
hattpartiet. Deremot märker man, att Gustaf III icke skulle
hafva i Fryxell funnit en blid domare. Den uppståndelse,
som hans skildring af Bellman väckte är ännu i friskt
minne. Hade Atterbom tecknat bilden idealiserad, så
tyckte man, kanske icke så alldeles utan skäl, att Fryxell,
isynnerhet i framhållandet af skaldens menskliga
svagheter, gått till väga med en väl hänsynslös realism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
