Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - Olof Ulrik Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nytt göra försök med en liten kontrarevolution, och åter
valdes Torsslow till hufvudman. I hans bostad samlades
de sammansvurne den 4 jan. 1834. En petition till K.
Maj:t uppsattes, men tillbakavisades. Sammansvärjningen
yar nu snart bortdunstad, liksom röken från de
bengaliska eldarne i en teatertablå. Men bland de så lätt
resignerade voro ej Torsslow och hans maka. Der fans
stål i den mannens karakter, och makan var när sin man,
såsom henne höfdes. Efter 18 års trägen tempeltjenst å
den kungl. teatern afgick han, dock ej utan att nödgas
slita många band och afvärja mången liten giftig pil,
af-skjuten af kulissförtalet och kansli vreden.
Torsslow hade hoppats blifva fullt återstäld från sitt
benbrott, men han bibehöll likväl deraf alltid ett lätt
haltande. Denna omständighet, som för de fleste andra
sceniska artister skulle varit förkrossande, blef deremot
för honom endast ett medel till nya triumfer. Han hade
förut kanske "rusat" något på scenen, såsom teaterspråket
lyder. All den hos honom inneboende glöden ville gifva
sig luft i en stundom för passionerad aktion. Genom
lytet tvangs han nu att hålla sig mera stilla och lät i
stället konstnärskapet utveckla sig i den mest fulländade
mimik och i blickens vältalighet. Härigenom drefs han
äfven att till en ytterst förvånande grad uppöfva sig i
skickligheten att "taga sutflören", en förmåga som han
någon gång öfverskattade, hvarför de mot honom
spelande stundom förvirrades i replikerna.
Under de närmaste årens vintrar uppträdde
Torsslow i Göteborg, Helsingfors och några svenska
landsortsstäder, om somrar ne först i förening med Pierre
Deland och sedan sjelf chef på Djurgårdsteatern. I
landsorten verkade han reformerande på den af patos
bortskämda publiken, men denna förädling af smaken var ej
alltid af gagn för kassan. Derför gaf han emellanåt, sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>