Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abderaman. Poem af Börje Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mins du, hur som is det kändes, hur du blef så lugn
och kall, —
Mins du, hur du kufvat sedan långsamt dina känslors
svall,
Hur ditt hopp du har begrafvit, ännu dock af längtan tärd,
Hur du blef till sist en främling for den hela vida verldV
Mins du, hur bland yra fröjder du en tröst dig sökte sist,
När du hörde verldens buller, ville glömma, hvad du mist?
När du rusig halft af soilet åter till dig sjelf dig vändt,
Var dig icke så till sinnes som du större tomhet känt?
Flydde du af oro jägtad ständigt för ditt eget jag,
Sökte du förgäfves friden genom natt och genom dag?
Hängde du dig fast omsider öfver boken arbetsam,
Ville ej åt minnets bilder lemna rum att tränga fram?
Abderaman, sorgbetyngde, sången spörjer icke mer.
Än den stille, arbetsamme blickar jemt i boken ner.
Har han drömt en stund kanhända, nu har likväl
drömmen flytt,
Och med korta mellanstunder vänder bladen han på nytt.
Lutad stilla öfver boken dröjde han i samma skick,
Innan kort för morgonrodnan ändtligt han till hvila gick.
Om han öfver dagens gryning sofver sen af möda matt,
Samma är det, ty för honom är ju äfven dagen natt.
Derför ofta, sedan natten bred t sin mantel öfver jord,
Abderaman vakar ännu, ensam vid sitt arbetsbord;
Derför vid Bosforens stränder, fast de mörknat gatans hus,
Än långt efter midnattstunden skiner dock ett ensamt ljus.
BÖrje Norling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
