Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hellqvists «Valdemar Atterdag brandskattar Visby« af Olof Granberg. Med en afbildning i stålstick af denna tafla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smycken — män och qvinnor, krämare och tiggare,
munkar, svenner och annat godt folk. De omringa de
stora tunnorna, hvilka aldrig vilja blifva fulla, och tömma
brådskande i dem sina dyrbarheter. Och ändå går det
icke fort nog. Soldaterna öfvergå till handgripligheter.
En rycker en motsträfvig gammal gubbe i skägget,
en annan har ertappat en gynnare i skarlakansröda
benkläder, säkert en penningefurste, och släpar honom fram
till tunnorna med hans klenoder. Der uppe i
borgarhusen ser man qvinnorna från fönster och burspråk
betrakta skådespelet. Kanske förirrar sig en och annan
ungmös blick till den ståtlige riddaren i den blänkande
rustningen och den lysande hjelmen med
påfågelsfjä-drarne, som står der med det danska riksbaneret
nedanför tronen ... Alltjämt strömma nya menniskor till. Der
går en pojke, en sven hos någon rik krämare. Han
knogar på ett stort guldfat och gapar på kungen, som
sitter och ser mörk ut i hågen. Juden i sin fotsida
rock skrider långsamt fram med sitt tunga skrin.
Munken tummar girigt ringame,*som han måste lemna
ifrån sig, den trasige tiggaren här framme på sitt träben
lägger dit sin skärf — med ett ord: allt är lif och rörelse.
Bakgrunden, kyrkan, husen med sina pittoreska
gaflar och utsprång, den krokiga, smala gatan, som
öppnar sig der borta i fonden — allt detta var utfördt på
ett mästerligt sätt, med historisk trohet, utan några
godtyckliga anakronismer. Det samma gäller om
kostymer och öfriga bisaker, hvilka icke voro några
fantasibilder, utan tydligen hämtade från verkliga medeltida
föremål. Ja, hvilken förändring i uppfattningssättet har
icke timat blott från den tid, då en Boklund målade sina
sirliga och konventionella, på samma gång naiva och
konstlade stycken och till detta nu, då en Hellqvist med
sin friska realism gifver oss gestalter, hvilka synas gripna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
