Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hellqvists «Valdemar Atterdag brandskattar Visby« af Olof Granberg. Med en afbildning i stålstick af denna tafla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur verkligheten, bilder, hvilka bära en så bestämd
historisk prägel, att de lypkas öfvertyga och komma en att
tänka: just så måste menniskorna ha sett ut på den
tiden, drägterna, husgerådet, allt. Och ingenting är
så hedrande för Hellqvist som att han, Pilotys lärjunge,
vetat att bevara det ärliga, rättframma, osökta i sitt
framställningssätt, som han medförde hemifrån, då han
flyttade till Isars strand.
Och hvad var då denna tafla? Var den en
historiemålning i “stor stil“? Nej. Noga bestämdt var den
endast en episod i en viss tidskostym, ett ämne, som
konstnären valt för att få tillfälle att visa sin storartade
förmåga att återgifva en viss tidsfysionomi. Hellqvist
är nämligen icke dramatisk, utan episk målare. Hans
tafla var icke en historiemålning i sträng mening,
utån-en kulturhistorisk bild, ehuru icke en död samling af
medeltidsantiqviteter, utan en skildring af liffullaste slag
— och deri ligger jämte det tekniskt egendomliga dess
betydelse och det för den nya och originella.
Naturligtvis var taflan icke ofelbar. I tekniskt
hänseende gick den väl fri till och med för småaktiga
anmärkningar, men om sjelfva kompositionen kunde
man hysa skilda meningar. Säkert är, att konstnären
glömt att framhäfva det väsentliga, hvilket här ju var
konung Valdemar och stält upp ett par obetydliga figurer
(mannen med den röda hättan och hans hustru) i
förgrunden, under det att kungen, trängd i bakgrunden,
blifvit en stel och passiv bifigur. Men det beror på
artistens uppfattning af ämnet. Tydligen har kung
Valdemar för honom haft mindre intresse, och han har i
stället velat inlägga ett slags poetiskt element i sin
skapelse: Visby sorg och dolda vrede öfver våldet —
mannens knutna näfve och den unga qvinnans tårfylda,
mot höjden rigtade ögon säga oss det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
