Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I prestgården. En julbild af N. P. Ödman. Med 2:ne teckningar af Viktor Andrén - 1. Qvällen före julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kysste dem på gammaldags faderligt sätt ordentligt på
munnen, så att det smällde. Det var hans julkyss; det
låg måhända inte så mycket grace uti den, men hela
hjertat var med.
Trots sin gamla grå nattrock, sin oordnade peruk
och pennan bakom örat, var den reslige gubben ståtlig
att skåda, när nu ljusskenet föll fullt på honom. Han
hade manliga, starkt markerade drag och grå polissonger,
och under de buskiga ögonbrynen framtindrade ett par
djupt liggande bruna ögon så fulla af kärlek och gladt
allvar, att det gjorde godt att se på dem.
“Stå inte och förkyl er nu! — in med er
allesammans! Du har väl varmt kaffe åt gossarne, syster?
— och låt Lars komma in i köket och få mat.“
Med dessa ord vände prosten åter till sitt rum för
att fortsätta sitt arbete, och de öfriga trädde in i den
trefligt upplysta salen, der den gammalmodiga
enkelheten i möbler och anordning, det gamla vägguret i
hörnet, de hemmaväfda gångmattoma och den sprakande
kakelugnsbrasan gjorde på de båda resande det
behagligaste och hemtrefligaste intryck efter de eleganta och
yppiga interiörer de vant sig att se i de respektive
städer, der de bodde.
Snart sutto “moster Maja“ — ty så vilja vi kalla
prostens syster — och Elsa, magistern och notarien i
allsköns ro tillsammans inne i det varma förmaket kring
bordet framför stora soffan — just under den der gamla
taflan, som föreställde konung David spelande harpa,
och som magistern och notarien mindes så väl ända
från sin barndom. Med “allsköns ro“ menas dock ej,
att de sutto tysta och stilla: nej, samtalet var så lifligt,
att till en början åtminstone alla talade på en gång,
och vänliga blickar och nickningar, upprepade
handtryckningar ledsagade alltjemt de glada afbrutna me*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
