Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Hedvig Kristina Elisabeth Almlöf, af Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Lärdt folk i stubb“, Fru Dupuis i “Ett hem“, Fadette
i “Syrsan“, Dorine i “Tartuffe“, Monica i “Evas systrar*,
Fru von der Strass i “Onda tungor“, Hertiginnan af
Marlborough i “Ett glas vatten“, Frosine i “Den girige“,
Madam Rundholmen i “De ungas förbund“, Fru Nyman
i “En konung“, Ofverstinnan i “Engelsmän i Indien“,
Hertiginnan i “Sällskap der man har tråkigt“ m. fl.
Det är klart, att en så flitigt använd personlighet
nästan aldrig under spelåret fick hvila, om hon ens ville
ha sådan, ty det är med den sceniske konstnären som
med myggan vid ljuset, hon måste dit, fastän hennes
öde är att brinna och förbrinna. Det var således en
sträfvan utan uppehåll, ty hon besvärade ej ofta teaterns
styrelse eller allmänheten med de kulörta lappame om
på grund af sjukdom instälda spektakler. Men hade
hon en ledig qväll, huru njöt hon icke då i fulla drag
i sitt hem, der hon brukade läsa högt för de sina ur
älsklingsskalder, helst väljande allvarliga, till hjertat
talande poem, i hvilkas uppläsande hon utvecklade en
sällsynt rik begåfning, nästan mästerskap!
Sanningen — det är sagdt — älskade hon i kon*
stens utöfning, sanning i lifvet, och öfver hennes läppar
gick aldrig en osanning, icke ens för att krydda ett
skämt. Förställning och skrymteri, såväl som denna
lust för litet sqvaller och förtal, hvilken är liksom
inmängd i teateratmosferen, voro för henne så motbjudande,
att hon, just derför att hon föredrog att säga vänner
och motståndare sin mening rent ut, skapade sig
åtskilliga af den senare sorten, men förvärfvade sig de
förra för hela lifvet. Hon var sluten, nästan skygg i
kamratkretsen, men då hennes rättskänsla sårades —
spjutet måtte komma hvarifrån som helst — då råkade
den fäderneärfda lifligheten i eld och lågor. Dock, lika
snabt som stormen drog upp, lade han sig åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
