Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius Kronberg af Karl Warburg. Med porträtt af Kronberg samt afbildningar af hans taflor: Sommaren, Hösten och Kleopatra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lange har om galleristudier anmärkt att det kan hämna
sig att allt för mycket inandas galleriernas innestängda
luft. Titians, Oorreggios, Velasquez och Rembrandts
farg är sund i sig sjelf. Men det kan likväl skada
en ung konstnärs sundhet att tillegna sig deras farg.
“Det är aldrig nyttigt att inandas utandning och
ut-dunstning från andra menniskor, om än dessa äro aldrig
så sunda.“ Men att Kronberg visste omsätta de
lärdomar han hemtat från gallerierna i frisk konst, och att
det icke varit förskämd luft han inandats, det visade
hans nästa tafla. Det skulle bli en “nymf*, — hans
gamla ämne från Diisseldorff. Hon målades i olja,
konstnären var icke nöjd med henne och förstörde för andra
gången “nymfen“. Ett nytt försök gjordes i
tempera-targ, äfven det utskrapades. Så gjorde konstnären en
ny eskiss och nymfen stod snart, färdig i all sin prakt
och väckte stort uppseende på konstföreningens
utställning i Miinchen, der den exponerades. “Ein neucr
Ma-kart“ - hette det i den bayerska hufvudstaden. Från
de förnämste konstnärerna —- och Miinchen har som
bekant utmärkta mästare — mottog den unge svensken
lyckönskningar; anmälningarne i Munchenertidningarne
flödade af loford. En svensk bildhuggare, som då
vistades i Miinchen, hemsände dessa blad, de aftrycktes i
våra tidningar, men naturligtvis ryckte man på axlarne
och undrade om det icke var någon tysk Öfverdrifit i
berömmet.
Så kom taflan hem 1875 och erbjöds till staten.
Alla konstvänner minnas det rent af sensationella
uppseende den väckte. Sedan Höckerts dagar hade ingen
tafla så tilldragit sig uppmärksamheten. Detta var färg,
det var en saft och en glöd i taflan, som lät oss tro
att vi hade själfva lifvet framför oss. Hur bleknade icke
vid sidan däraf mången målning, till hvilken man förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
