Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius Kronberg af Karl Warburg. Med porträtt af Kronberg samt afbildningar af hans taflor: Sommaren, Hösten och Kleopatra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett upp med beundran och gjorde intryck af en
“teck-ning“. Men nymfen det var “målning“. “II faut peindre
pour étre peintre“ citerade man. Och måla kunde han,
upphofsmannen till den blodfulla, kraftiga, sinliga
nymfen, som låg utsträckt där i den härrligaste natur vid en
skogskälla. Man visste icke hvad man mest skulle
beundra: nymfens egen karnation, som bröt sig mot det
rödbruna håret eller de briljanta färgerna som spelade
i snäckan, påfågeln, de mångskiftande växterna. Men
åskådaren märkte snart, att han icke var ensam i sin
beundran. Den fagra slumrerskan betraktades också med
begärliga blickar af tvänne fauner där borta i taflans
venstra sida.
Naturligtvis hördes också klander af. En och
annan sedlighetsapostel skakade på hufvudet och menade
att sinligheten här vore för starkt utpräglad, att konsten
icke borde gå i dess tjenst o. s. v. Jag har alltid haft
litet svårt att förstå detta tal emot den sinliga
skönheten i konsten. För så vidt man icke vill, att de
nakna qvinnofigurerna skola målas så anskrämmeligt
fula, som den gamle Lukas Kranachs utmärglade “Venus“
eller “Eva“, figurer som jag någonstädes träffande sett
liknade vid “en gammal mormor i nattmössa“ — så
bör man väl hålla konstnären räkning för att han väljer
skepnader, som gifva den qvinliga skönheten fullblodigt
fager. En god vän till mig menade att ämnet, de båda
lystna faunernas blickande på den slumrande nymfen
vore allför “betänkligt“. Man målade icke dylika ämnen
under konstens goda tid, hette det. Icke det? Jag
bad vännen göra mig sällskap in i den nederländska
afdel-ningen. Ett par Susannor af Rubens och Jordaens med
två lystna gubbar skingrade hans villfarelse.
Bland de många smickrande omdömen som kommo
till K ronbergs kunskap torde få hafva gjort det intryck,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
