Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Memnon. Dikt af Börje Norling - Lycklig hon! Berättelse af Lea. Med en teckning af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Por honom är blott menskans lif en dag,
Förrunnen snart, som aldrig kommer åter.
Och dock af dessa snart försvunna slägten,
Hur mången själ uppstämde ej som han
I lifvets gryning friska morgonsånger
A t hopp och kärlek och förgänglig lycka!
Hur mångens röst fick icke så förklinga,
En ohörd helsning uti Öknens famn!
Hur mången står ej sen i middagsglansen
Af lifvets sol, förstummad utan ande,
Ej emottaglig för dess ljus och värme!
Hur mången menska, arm och Öfvcrgifvcn,
Står icke ensam så i verldens Öken
Och väntar hoppningslös på lifvets qväll!
Och Öknens vandrare han stannar der:
Ett minnesmärke från försvunna tider,
En olöst gåta för betraktarns öga.
Börje Norling.
Lycklig* hon!
nappast en sky på himlen, endast en lätt krusning
på vågen. Högt i vinden buro hvitstammiga björkar
sina nyutslagna fanor, medan nere i skuggan konvaljen
blommade stilla, lika mycket om en blick föll på henne
eller ej. Vårens glädje genombäfvade henne; hon måste
blomma, om också blott tor de små yrvakna biens eller
de hvita fjärilarnes skull, som tlögo och fladdrade
omkring och förbi henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
