Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - «Röslein«. Berättelse af Mathilda Koos. Med 2:ne teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I länstolen bredvid spiseln satt gamle farbror Johan.
Eldskenet belyste hans hvita hår och hans ansigte, så
att man kunde se hur mörka och liffulla Ögonen ännu
voro, då han talade, trots hans fylda 80 år. En liten
flicka satt i hans knä; hon lutade sig mot hans bröst,
hennes hufvud hvilade mot hans axel, ögonen voro
half-slutna och genom de långa ögonhåren stirrade blicken
drömmande in i den nedbrunna eldbrasan.
Och så måste farbror Johan börja sin berättelse om
igen — och utan att hoppa öfver någonting:
“Det var med sorgsna och tunga sinnen som min
kamrat Mathias. och jag vaknade den morgonen slaget
skulle stå. Vi hade icke annat än bittra minnen bakom
oss: nederlag, skam, förödmjukelse, och framför oss intet
hopp, landet var utarmad t, penningarne slut, armen
hopsmält och folket sjukt, — fosterlandets, det dyra
fosterlandets undergång följde oss ständigt som en mörk aning.
Ser du, lilla Greta, vi hade med glädje gifvit vårt blod,
våra lemmar, våra lif för att rädda fosterlandet, —
men då vi sågo att dessa offer gagnade till intet, då
grepo oss förtvittan och bitterhet. Nu skulle vi återigen
slåss. Jag kände mig modigare och förhoppningsfullare,
men Mathias var mer än vanligt nedslagen den
morgonen. Han hade haft onda drömmar och han kände en
aning att han icke skulle öfverlefva den här bataljen,
sade han. Innan vi uppstälde vårt kompani, drog han
en ring af sitt venstra finger, lemnade mig den och bad,
liksom fordom Hjalmar bad Orvar Odd, att om han dog,
skulle jag öfverbringa den till hans fästmö med en sista
helsning från honom. Sedan började ...“
“Och så grät han, farbror,“ afbröt den lilla flickan
och såg nästan förebrående upp, “det far du icke glömma.
Gjorde han inte det, farbror? Och hur grät han? Grät
han inte bittert. .. det sa’ du sist.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
