Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Larsson. Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund af August Strindberg. Med sjelfporträtt och 2:ne teckningar af Carl Larsson samt en afbildning af samme konstnärs aqvarell: Förbjuden frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef konstnär; man måste nemligen kunna efterbilda
naturen. “Ar8 ed imitatu naturenyttrade redan
blygsamt Aristoteles, som har yttrat sa många förståndiga
saker. Och så trodde man helt enfaldigt anda fram till
Rafael, som böljade rifva farg och slutade med att stryka
väggar i rum. Men några mörka hufven upptäckte en
dag att naturen var ett fuskverk (af Vår Herre) och att
menniskan “im Tiefe seines Bewusstseins" kunde skapa
en mycket finare natur än Gud sjelf, och så målade
man hemma på sitt rum ur djupet af sitt dunkla
medvetande, eller också tog man sig för att putsa upp den
stackars naturen. I stolt sjelfkänsla af sin
öfverlägsen-het öfver naturens herre, blef också artisten snart en
öfvergud, med hvilken en stor del af de magtegande
fann i sitt intresse att stå i nära beröring. Men
begäret att bli en sådan öfvergud tog snart öfverhanden
och tilloppet blef så stort att gudarne fingo svälta. Så
gjorde de ännu i vår ungdom, några göra så än. Då
uppfann svälten tiggeriet, i form af stipendier,
understöd eller lån; men den nya tiden, som icke trodde på
gudar, uppfann arbetet. Konsten, som förr varit
herr-gårdarnes och slottens hemvän, kunde icke fortfara att
vara aristokratisk då hela tiden blef demokratisk;
konsten kunde icke lefva i molnen då slägtet blef nog
ödmjukt att finna behag i Guds skapade verk: konsten
gick ut bland massorna mångfaldigad genom
tryckpressen och konsten återvände till alltings upphof, sin eviga
urkälla, naturen. Och der äro vi nu, det vill säga —
snart! Det gamla slägtet skall nemligen släpas genom
öknarne ännu en tretio år, efter som de icke vilja eller
kunna följa med, och deras ben skola hvitna i
ökensanden innan Kanaan får intagas af de kommande.
Carl Larsson har först sett det nya landet från
höjderna och han kan derför visa vägen åt de unga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
