Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Synderskan och Oratoriet Skapelsen. Berättelse af Amalia Fahlstedt. Med en teckning af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Men bästa, det går icke an att stöta honom. Hans
ögon riktigt sprutade eld sist. Han kunde gå och icke
komma igen.“
Nu gick den yngre fram och slog handen i bordet
så att det klang i brickan.
“Tig!“ utbrast hon, “och låt det bli sista gången
ni blandar er i hvad han tycker om mina förehafvanden.
Han får vänta — hör ni. Och ruskar han er i armen,
så gerna för mig. Vagn!“
Den äldre drog sig med en axelryckning, men tyst
tillbaka.
Den qvarblifvande öppnade och slog igen lådor, så
att ett par osfcindiska vaser dansade i golfvet; satte på
sig smycken, ref af dem igen och kastade dem vårda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
